Alla vill ha autism nuförtiden

 
sunset_tree.jpg
 
 

Jag är 2 år. Mamma berättar för Dig att jag är på väg att försvinna, in i min egen värld. Hon berättar att jag gråter mycket och att våran anknytning verkar bli allt svagare. Men Du tycker att jag verkar vara en duktig flicka, så du säger åt henne att sluta oroa sig.

Jag är 3 år. Mamma lär sig genom trial and error hur mina utbrott kan förhindras. Hon skapar struktur, rutiner och förutsägbarhet för att hantera dagarna. Att gå tillbaka till Dig är inte ett alternativ. Din professionella bedömning är ju trots allt att ingenting är fel.

Jag är 5 år. Pojkarna på dagis vill se mitt underliv och jag förstår inte att det är fel, så jag drar ner byxorna och reciterar högt alla potatissorter som jag kan.

Jag är 6 år och lekis är en mardröm. Varje ögonblick är som att hamna i fritt fall. Hemma bryter jag ihop. Jag skriker och skriker i utbrott som ingen kan förstå. Någon gång säger mamma att jag kommer att förstöra rösten om jag skriker så mycket. Ångern över att jag förstört min röst kommer att förfölja mig långt in i vuxen ålder.

Jag är 7 år och mobbad. Mamma säger att de är avundsjuka på min intelligens, och jag tror på henne, för hon måste ju veta vad hon pratar om. Pingisbordet blir min låtsasbåt och jag sitter på det, nästan orörlig, medan jag spelar upp olika scenarier i huvudet. På fritids sitter jag alltid i lässoffan. Det är säkrast att aldrig titta upp.

Jag är 8 år och mamma ber Dig om hjälp igen. Du säger att jag ska räkna till 10 istället för att få ett utbrott. Du säger att de andra flickorna kommer att sluta vara elaka om jag bara försöker vara lite mer som dem.

Jag är 10 år och alltid rädd, trots att mobbningen har upphört. Jag fokuserar på att försöka vara bäst i klassen. Jag har levt med konstant ångest i åratal, men känner inte till något annat liv.

Jag är 13 år och den sociala klyftan mellan mig och andra blir allt bredare. Jag är isolerad utan att veta om det. Prestation i skolan betyder mer och mer, men blir också allt svårare.

Jag är 14 år och utmattad. Jag hänger inte med. Jag är isolerad. Mina prestationer börjar dala. Jag är ångestfylld och rädd. Till slut fångar vi Din uppmärksamhet, och Du ser till att jag får terapi och uppföljning. Jag ska prata om min barndom, men jag har ingenting att säga.

Jag är 15 år och inlagd, för jag har blivit bäst på att vara dysfunktionell. Du säger att jag måste bestämma mig: livet eller döden? Jag vet inte svaret och själva frågan förvirrar mig. Någon tror att jag har en empatistörning som kallas Aspergers syndrom men jag tror inte alls på den teorin.

Jag är 16 år och lever med konstant panik. Du säger att jag vill ha uppmärksamhet och instruerar människorna runt mig att ignorera mina desperata uttryck. De följer Dina instruktioner, för du är ju professionell, ända tills en annan läkare hittar en avvikelse i min hjärna. Plötsligt säger Du att det inte är mitt eget fel. Du säger att jag förmodligen aldrig kommer att leva ett självständigt liv.

Jag är 17 år. Jag träffar en terapeut som hjälper mig hitta mina första egna ord: “Jag är ensam”. Och jag är ensam. Jag känner mig osedd, isolerad, stum. Jag har aldrig kunnat kommunicera. Jag har aldrig förstått vad mina känslor betytt. Inom mig finns bara ångest. Jag är förundrad över att jag aldrig förr förstått vad jag saknade.

Jag är 19 år. Jag har arbetat med terapeuten i flera år för att lära mig känna igen olika känslor, och för första gången i mitt liv upplever jag något som inte är ångest. Jag känner sorg i dess renaste form. Den är så vacker, och så väldigt smärtsam. Min emotionella repertoire utvidgas.

Jag är 20 år och börjar känna glimtar av verklig lycka. Varje dag analyserar jag mitt eget beteende med stor uppmärksamhet och logiskt tänkande. Sakta programmerar jag om mina reaktioner så att de blir mer relevanta och mindre dysfunktionella. Den ordlösa ilskan och ångesten försvinner.

Jag är 21. Jag lyfter blicken och inser att jag aldrig förr riktigt sett världen utanför. Jag upptäcker att om jag koncentrerar mig kan jag se folks ansikten. Om jag koncentrerar mig både på min egen kropp och världen utanför samtidigt, så kan jag få världen att sakta ner och jag kan urskilja detaljer i kaoset. Jag kan börja kommunicera med andra, på riktigt. Jag åker på min första självständiga semester. Jag dricker mitt första glas vin. Jag tittar på mitt armbandsur och spiller vin på trottoaren. Min vän skrattar och säger “klassiskt!”.

Jag är 22. Jag är nästan flygfärdig. Trots min förvandling kan jag fortfarande inte organisera min tid eller reglera mitt matintag. Jag blir utskälld för att jag saknar motivation, för att jag vill gå tillbaka till ett mindre ansvarsfullt tillstånd. Jag försöker, misslyckas, försöker ännu mer, misslyckas, blir utskälld, och tillslut börjar jag gömma misslyckandena och tänker att jag kommer att reda ut det själv. Är det något jag inte saknar så är det motivation.

Jag är 23 år. Jag är lycklig och välfungerande, förutom vissa dolda “buggar” i min funktion. Jag flyttar långt bort för att skaffa en högskoleutbildning.

Jag är 25 år och utmattad. Det är svårt att hänga med. Det är svårt att passa in. Jag förstår inte varför jag missförstås om och om igen — kallad krigartyp, tävlingsinriktad, aggressiv, neurotisk… Men jag är fortfarande lycklig, speciellt när jag är ensam. Mitt grundtillstånd är Lycka, även om jag måste erkänna att jag spenderar mer tid utanför grundtillståndet än i det.

Jag är 27 år och krossas av kraven. Jag klarar mig knappt till slutmålet, men tar examen med höga betyg.

Jag är 28 år. Jag påbörjar en annan utbildning, och blir allvarligt fysiskt sjuk. Ändå fortsätter jag, mer och mer isolerad, och mindre och mindre säker på mig själv. Min plats i den sociala världen är skakig. Men studierna går bra. Ämnesområdet är mitt enda riktiga intresse.

Jag är 30 år och kämpar för att bevara min hälsa och lycka. Mitt sociala självförtroende har frätts bort och jag börjar ge upp tanken på att få vara delaktig i den sociala världen. Jag tvivlar starkt på livet självt.

Jag är 32 år. Jag flyttar igen, för att påbörja ett nytt arbete efter doktorsexamen. Jag har bestämt mig för att jag är konstig och försöker acceptera det. Jag kämpar med det mesta och jonglerar en paradoxal blandning av lycka och stress. Det är väldigt förvirrande, men jag skyller på de många källor till stress som är uppenbara.

Jag är 34 år och har lyckats avlägsna de värsta stressfaktorerna från mitt liv. Långsamt inser jag att den sociala isoleringen, missförstånden, de exekutiva utmaningarna och perceptionsproblemen kvarstår, oavsett hur mycket jag förbättrar min situation. Det måste finnas en konstant i den här ekvationen, och den konstanten — logiskt sett — måste vara… jag själv. Insikten öppnar en ny dörr.

Jag är 36 och har äntligen förstått att jag är autistisk. Jag har inte bara drag - jag har svåra begränsningar som påverkar varje dag i mitt liv. Jag blir utredd och får diagnos, och påbörjar en process där jag omvärderar varenda aspekt av min existens, sörjer förlorade ideal, och firar det frö av riktig självacceptans som har såtts.

Jag är 38 år och träffar Dig igen. Du vet inte att jag är autistisk och Du vet inte att vi redan träffats. “Alla vill ha autism nuförtiden”, säger du i förbifarten, och jag skrattar vänligt eftersom situationen kräver det. Du tar ett bett av kanelbullen. “Några planer inför semestern?”, frågar jag och smuttar på kaffet.