Om förändringar: den sköra hinnan mellan välbefinnande och otrygghet

 

Det är en vacker torsdagskväll och kvällssolen värmer gott i ryggen. Jag står nära teknikbutiken på Storgatan och tittar ner mot scenen på Stora torget. Med stor fascination och inlevelse njuter jag av svenska Cirkus Cirkörs världspremiär i Linköping. De hoppar, voltar och staplar sig på varandra enligt nygammal akrobatik. Alltid finns ett par starka, pålitliga händer, muskler och madrasser som tar emot på vägen ner. Det är som att se glädjen och tryggheten i ett samkört arbetslag som känner varandra utan och innan, men vad händer om det inte riktigt finns någon där som tar emot eller hinner med?

Det ser så självsäkert ut när de flyger med fin höjd över publikens huvuden och stampar ner i gungbrädan eller madrassen med en självklar duns. Jag tänker på den sköra hinnan mellan framgång och fiasko när en av akrobaterna kliver upp på linan. Lindansaren balanserar med en fjäderformad attiralj i ena handen. Musklerna darrar och det vinglar ibland. Det här numret är inte alls lika självklart. Nu förstår publiken hur svårt det egentligen är. Hon faller bakåt men släpper aldrig linan med händer och fötter, svingar runt och återfår balansen som om ingenting hade hänt.

Jag har känslan av att det är vingligt och lite skakigt just nu på vägen mellan två jobb. Det förra jobbet, en nyligen avslutad bildserie med korsvägen till Berga kyrka var succé, en sann glädje under den här sommaren. Jag fick höjd, fart och energi som smittade av sig på fritiden, gav mig ork att göra utflykter och inspiration till att ta fram teckningsblocket igen.

Om någon eller några veckor är jag på väg till ett transkriberingsuppdrag åt ett av universiteten i landet. Jag känner inte arbetsgivaren och jag balanserar vinglig av oro mellan sömnbesvär, skör återhämtning och ännu mer sömnbesvär. Oron kring att börja på någonting nytt är skräcken för att falla och riva den tunna väggen mellan framgång och fiasko.

– Men vadå, tänker du, det är väl lika jobbigt för alla.
– Nja, jag är inte helt säker på det, tänker jag.

Att gå igenom förändringar är känslan av svaja på en tunn lina och när som helst falla

Att gå igenom förändringar är känslan av svaja på en tunn lina och när som helst falla

 

För mig och för andra med autism som skriver till varandra finns hög igenkänning i den starka ångesten inför förändringar. Jag har sett det så många gånger hos mig och mina medsystrar. Det kan vara nytt jobb, ny klass, eller att börja en utbildning, nya vikarier och ansikten inom boendestödet som ställer till det. Om läsaren letar fram sina minnen från första dagen på gymnasiet eller jobbet, men skruvar det några varv till, kommer man kanske i närheten av hur intensiteten i otryggheten och ovissheten känns. Den kan upplevas som närmast outhärdlig just då. Ångesten inför förändringar är bland det svåraste att leva med för mig med autism. Just nu balanserar jag på en tunn egg.

Några vänliga ord i ett mejl från arbetsgivaren om jag inte behöver stressa, att det finns gott om tid för utskrifter, värmde mig och fick mig att släppa den värsta oron. Omgivningen kan göra massor genom att bara acceptera, inta ett empatiskt förhållningssätt och låta mig landa och ta den tid det tar.

– Men Terese, vi lever ju i en föränderlig värld som är full av oförutsägbarhet, säger du. Det är en del av livet.

Visst, påståendet är sant på så sätt att förändringar inte kan undvikas, men problemet är att ett sådant uttalande bagatelliserar och leder i sämsta fall till skamkänslor över varför man inte bara kan svinga sig upp på fötter igen, lika snabbt som om ingenting hade hänt.

Lika sant som att glädje och sorg, välbefinnande och oro, framgång och fiasko är motsatspar, ligger de plågsamt nära varandra och påminner om hur trygg vardag snabbt kan bytas ut mot en okänd och oviss framtid. En gnutta medkänsla och värme kan göra massor för den som står mitt uppe i en förändring. Ett lugnande ord utan att bagatellisera, värdera och jämföra med andra, minskar stressen.

Långt ifrån alla är våghalsiga äventyrare. När jag såg ”Amerikas väg till månen” på SVT häromdagen hade Armstrong kraschat en simulerad månlandning men skjutit ut sig i tid medan den vätgasdrivna simulatorn exploderade i smällen mot marken. Armstrong gick till kontoret och rapporterade att han hade skjutit ut sig som om ingenting hade hänt, sådan var han, sa kollegan och log. Med försoning och värme skrattade jag stilla åt hur olika vi människor är.

Terese Ekman                                                                   

Linköping den 2019-08-24